French Realist/Impressionist Painter, 1832-1883 The roughly painted style and photographic lighting in these works was seen as specifically modern, and as a challenge to the Renaissance works Manet copied or used as source material. His work is considered 'early modern', partially because of the black outlining of figures, which draws attention to the surface of the picture plane and the material quality of paint. He became friends with the Impressionists Edgar Degas, Claude Monet, Pierre-Auguste Renoir, Alfred Sisley, Paul Cezanne, and Camille Pissarro, through another painter, Berthe Morisot, who was a member of the group and drew him into their activities. The grand niece of the painter Jean-Honor?? Fragonard, Morisot's paintings first had been accepted in the Salon de Paris in 1864 and she continued to show in the salon for ten years. Manet became the friend and colleague of Berthe Morisot in 1868. She is credited with convincing Manet to attempt plein air painting, which she had been practicing since she had been introduced to it by another friend of hers, Camille Corot. They had a reciprocating relationship and Manet incorporated some of her techniques into his paintings. In 1874, she became his sister-in-law when she married his brother, Eugene. Self-portrait with palette, 1879Unlike the core Impressionist group, Manet maintained that modern artists should seek to exhibit at the Paris Salon rather than abandon it in favor of independent exhibitions. Nevertheless, when Manet was excluded from the International exhibition of 1867, he set up his own exhibition. His mother worried that he would waste all his inheritance on this project, which was enormously expensive. While the exhibition earned poor reviews from the major critics, it also provided his first contacts with several future Impressionist painters, including Degas. Although his own work influenced and anticipated the Impressionist style, he resisted involvement in Impressionist exhibitions, partly because he did not wish to be seen as the representative of a group identity, and partly because he preferred to exhibit at the Salon. Eva Gonzal??s was his only formal student. He was influenced by the Impressionists, especially Monet and Morisot. Their influence is seen in Manet's use of lighter colors, but he retained his distinctive use of black, uncharacteristic of Impressionist painting. He painted many outdoor (plein air) pieces, but always returned to what he considered the serious work of the studio. Manet enjoyed a close friendship with composer Emmanuel Chabrier, painting two portraits of him; the musician owned 14 of Manet's paintings and dedicated his Impromptu to Manet's wife. Throughout his life, although resisted by art critics, Manet could number as his champions Emile Zola, who supported him publicly in the press, Stephane Mallarme, and Charles Baudelaire, who challenged him to depict life as it was. Manet, in turn, drew or painted each of them.  Related Paintings of Edouard Manet :. | Portrait dAlice Lecouve dans un Fautheuil | The Absinthe Drinker | Portrait of Irma Brunner in a Black Hat | Etude Pour 'Le balcon' (mk40) | Stilleben, Weibe Pfingstrosen |
Related Artists:
dioscoro teofilo puebla tolin
dioscoro teofilo puebla tolin(1831 to1901),who studied in madrid and rome,worked in the tradition fo historicism,asubgenre of history painting,which focused on the interplay of religious pride,patriotism ,and sntions of glory.tolin s technical style is referred to as eclecticism for its wide ranging,and often superficial ,borrowing from euopean techniques and visual trends. paintings in this genre were often funded by official organizations and art academies,which treated them as opportuities for propagandistic interpretations of history.the first landing of christopher columbus in america provides on shortage of drama
Cosimo Tura
1430-95 Italian Cosimo Tura Galleries Cosimo Tura (c. 1430 ?C 1495), also known as Il Cosm?? or Cosme Tura, was an Italian early-Renaissance (or Quattrocento) painter and considered one of the founders of the School of Ferrara. Born in Ferrara, he was a student of Francesco Squarcione of Padua. Later he obtained patronage from both Dukes Borso and Ercole I d'Este. By 1460, he was stipended by the Ferrarese Court. His pupils include Francesco del Cossa and Francesco Bianchi. He appears influenced by Mantegna's and Piero della Francesca's quattrocento styles. In Ferrara, he is well represented by frescoes in the Palazzo Schifanoia (1469?C71) . This pleasure palace, with facade and architecture of little note, belonged to the d'Este family and is located just outside the medieval town walls. Cosimo, along with Francesco del Cossa, helped produce an intricately conceived allegorical series about the months of the year and zodiac symbols. The series contains contemporary portraits of musicians, laborers, and carnival floats in idyllic parades. As in Piero della Francesca's world, the unemotive figures mill in classical serenity. He also painted the organ doors for the Duomo showing the Annunciation (1469). He collaborated in the painting of a series of "muses" for a studiolo of Leonello d'Este, including the allegorical figure of Calliope at the National Gallery (see image). While the individual attributions are often debated, among the artists thought to complete the Angelo di Pietro da Sienna, also called Maccagino or Angelo Parrasio, and Michele Pannonio.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.